senare samma dag på St Helena

Senare på eftermiddagen åkte vi ut till båten för att packa ihop lite grejor till natten och sen bar det av tillbaka med zodiaken in till Jamestown tillsammans med Torbjörn. 

 Vi gick in på hotellet med vår väska och sen satte vi oss på balkongen, drack en öl och kollade in Napoleon och stan ”från ovan”. 

Det var sista lördagen före jul och på hotellet skulle man ordna en stor julbal, dit vi också var inbjudna. Vi tackade nej eftersom vi hellre ville gå runt själva och leta upp en restaurant där vi kunde äta lite smarrig hummer. Kvällen var ljummen och fullt med folk på gatan. Det var som om St Helenas hela befolkning på 4000 invånare var ute just den kvällen. Hela gatan var julpyntad med glittrande girlander, granar och tomtar, men det var ändå svårt att uppamma någon julkänsla i den tropiska natten. 

Elegant festklädda människor började glida in på hotellet, medan vi tre drog ut i natten för att hitta en restaurant där vi kunde sätta oss och njuta av god mat. Slutligen hamnade vi på en restaurant med det aptitretande namnet Orange Tree Oriental Restaurant där det utlovades kinesisk och annan orientalisk mat, men när förrätterna kom in i form av friterad fisk tillsammans med två skålar med vardera majonnäs och tomatketchup, började jag misströsta en aning. I rummet bredvid började ett par unga filippinska flickor sjunga keriokee i en skrällig musikanläggning, tyvärr ganska falskt, och även om det hela var allt annat än kinesiskt/orientaliskt, så var det i alla fall exotiskt, och vi hade en mysig kväll tillsammans. Vid 11-tiden var det dags för Torbjörn att bli hämtad ut till båten, medan Bengt och jag gick tillbaka till hotellet, satte oss på balkongen och drack ett glas vin innan vi stupade i säng.

Nästa morgon hade vi gjort upp med en av stadens två taxichaufförer, Hensel George, att han skulle köra oss runt på ön alldeles själva, för att vi skulle kunna filma och ta ljud utan en massa människor omkring oss. 

Vi började med att åka till Briars, som var det ställe där Napoleon bodde sina två första månader på St Helena, innan de hade gjort i ordning på Longwood House. Det var ett jättefint gammalt trähus från början av 1700-talet, inbäddat i grönska en bit upp i bergen. 

Runt huset växte bl a en gigantisk bougainville med ljuvliga ljusblå blommor som tittade fram bland allt det rosaröda.

Där fanns återigen meterhöga afrikanska liljor, en gigantisk kaktus som var säkert sex meter hög, och en massa andra exotiska träd och växter.

Det doftade ljuvligt av alla blommor och mitt i allt detta flög mina nya älsklingsfåglar, Fairy terns. Luften var fylld med fågelljud av olika slag och medan Bengt gick runt och filmade, försökte jag få några bilder på flygande Fairy terns, med ett stort lilablommande jakarandaträd som bakgrund.

Tyvärr lyckades jag inget vidare, men jag tror Bengt fick en hel del fina bilder på huset, samtidigt som en stor röd hankatt strök runt hans ben och spann.

Så småningom var vi tvungna att lämna detta paradis och åka vidare, och vi hamnade återigen på Longwood House, där vi nu kunde gå runt alldeles själva och filma och fotografera, utan att behöva ta hänsyn till några andra. Vi fortsatte vår rundtur på ön genom grönskande berg och dalar, med kor fridfullt betande på de branta sluttningarna.

Vägarna ringlade sig fram genom den intensiva grönskan och så småningom var vi framme vid den brittiske konsulns ståtliga palatsliknande ställe. Där i trädgården kröp St Helenas äldsta invånare omkring på alla fyra, Jonathan, en 180-årig jättesköldpadda.

 

Han var inte ensam utan hade sällskap av fyra yngre sköldpaddsdamer som bara var en sådär 100-150 år gamla. Vi började filma och plåta Jonathan och hans damer, men snart blev vi återigen upptagna av att försöka fånga några underbara Fairy terns på bild, som dansande flög runt mellan trädgrenarna och upp mot den ljusa himlen. Nu fick vi äntligen några riktigt fina bilder! 

 

Det kändes riktigt sorgligt när vi senare på eftermiddagen skulle åka ut till båten och lämna St Helena. En sådan fantastiskt vacker ö och så underbara människor! Det är verkligen en ö som fått en plats i våra hjärtan!

I ljuset av den nedgående solen lämnar vi St Helena. Precis medan vi glider söderut längsmed den branta klippiga kusten pratar jag med Marianne på Skype, och låter henne ta del av det fantastiska landskapet genom webkameran. Det låter för bra för att vara sant, men precis när jag trycker datorn mot fönsterrutan på vår hytt, så simmar delfiner fram i vattnet, precis nedanför vårt fönster, och Marianne kan njuta av allt detta i realtid tillsammans med oss. Helt otroligt! Precis när vi tror att ön ska försvinna ur sikte, reser sig så en jättelik klippa rakt upp ur vattnet, skimrande som silver i det matta solljuset, och över vattnet flyger vackra vita långsvansade tropikfåglar, som ett sista avsked från en förtrollad sagoö…