Vi lämnade Tristan da Cunha och öarna Nightingale och Inaccessible. Inaccessible var en hög ö, lika ointaglig som namnet, med lodräta klippväggar runtom som stupade rätt ner i havet. Högst upp ovanför klippväggarna, bredde gröna böljande ängar ut sig, och på några ställen kastade sig vattenfall hundratals meter nedför de branta stupen.
Bergsväggarna, havet och himlen var fyllda av tusen och
åter tusen fåglar. På ett ställe var det som vattnet inte längre syntes för
alla shearwaters, liror, och när vi närmade oss lyfte sig alla fåglar samtidigt
som på ett givet tecken, för att undkomma oss, och himlen förmörkades av alla
vingar. Efter ytterligare någon timme såg vi öarna försvinna ner bakom
horisonten. Vi var åter ute på öppet hav, på väg ner mot Sydgeorgien och
betydligt kallare vatten.
Vågorna växte sig långsamt större och båten började gunga
på ett sätt som vi hittills inte hade känt av. Det var dags att ta
sjösjuketabletter. Vi hade köpt med oss alla möjliga sorter och dessutom ett
slags sjösjukearmband som tryckte på en viss punkt under handleden och som
skulle hjälpa mot sjösjuka. Vi var inte helt eniga om effekten av armbanden,
men nu i den tilltagande sjön var de definitivt inte tillräckliga.
Vågorna växte alltmer under natten, och man var tvungen
att dra ner hastigheten till bara ett par knop. Ibland kunde vi känna hela
båten skaka när stäven slog rakt in mot en vågvägg. Det krängde och rullade och
kroppen var på helspänn, beredd att parera havets rörelser för att hålla oss
kvar i sängarna. När vi vaknade nästa morgon var luften kall och alla däck var
avstängda p g a den hårda vinden. Vi gick upp på kommandobryggan och sällade
oss till de andra som precis som vi stod och tittade ut över till vågorna och
såg vattenmassorna skölja upp över fördäck. Här var det bästa stället att stå för
att hålla sjösjukan i schack med blicken hela tiden glidande utmed horisonten.
Det började kännas rätt ödsligt här ute på det vindpinade havet, så långt borta
från land och människor som man bara kan komma. I den skummande sjön var det
omöjligt att urskilja några valar eller delfiner, så de enda levande varelserna
vi såg förutom varandra var albatrosserna, och nu var det dags för de stora
vandringsalbatrosserna! Vilka luftkonstnärer! Dessa stora fåglar med sin enorma
vingbredd som så elegant gled genom luften, utnyttjade luftströmmarna och
vinden maximalt, med bara någon millimeter kvar till de skummande vågtopparna!
Vi tillbringade dagarna med föreläsningar om Shackleton
och Antarktis uppblandade med måltider, som vi nu var tvungna att inta nere i
matsalen. All matlust hade försvunnit vid det här laget, trots den fantastiska
maten. Dels hade vi nu frossat på alla möjliga läckerheter i nästan tre veckor
och brallorna började bli svåra att få igen, men även sjösjukan gjorde sitt.
Det ständiga illamåendet som jag trots sjösjuketabletterna var tvungen att
hålla stången, gjorde att jag ville släppa alla tankar på mat. Dessvärre var
man ju tvungen att äta något för att hålla magen igång för annars skulle
illamåendet bli ännu värre. Att vi åt nere i matsalen där vi inte kunde se ut
på horisonten gjorde inte saken bättre. Så småningom började vi sluta äta vissa
måltider och tog oss i stället lite frukt och något kex uppe i baren, där vi
kunde se ut på vågorna. Sjösjuketabletterna gjorde oss trötta och sömniga och
någon dag tillbringade jag helt och hållet sovandes i hytten. För mig var det
omöjligt att sitta och titta in en dator eller läsa i någon bok nu, all kraft
gick åt till illamåendet. Bengt led inte lika mycket som jag utan gick mest
omkring och filmade och fotograferade.
Efter två dagar på det stormiga havet meddelade Torbjörn
att vi tyvärr inte skulle kunna ta oss till Sydgeorgien utan måste lägga om
kursen direkt mot Falklandsöarna i stället. Det blev en stor besvikelse för
många bland passagerarna. Sydgeorgien var för flera en höjdpunkt på resan, och
att nu inte kunna komma dit var tufft att ta. Många av oss hade också bespetsat
oss på att kanske kunna fira nyårsafton i Grytviken, vilket ju hade varit en
höjdare. Torbjörn visade väderkartorna där lågtrycken låg på rad, de stod och
trampade ett efter ett i passagen mellan Kap Horn och Sydgeorgien, och nu
skulle det bli etter värre. Om vi skulle fortsätta till Sydgeorgien skulle vi
hamna i en riktigt vidrig storm med våghöjder på 9-10 meter och med vissa enstaka
vågor som kunde bli ända upp till det dubbla. Det skulle inte båten klara så
beslutet var givet, trots besvikelsen. Nu skulle vi kanske kunna gå i utkanten
av det värsta vädret och inte behöva få det så mycket värre än det redan var,
men genom att vi var tvungna att hålla så låg fart skulle vi inte vara framme
vid Falklandsöarna förrän den 4 januari. Det betydde ytterligare sju dagar utan
att se land, alltså sammanlagt nio dagar på raken ute till havs, utlämnade till
vinden och vågorna. Lite läskigt kändes det nu, tyckte i alla fall jag.
På nyårsaftonen befann vi oss ungefär så långt från land
det går att komma, som en liten liten prick ensamma ute på ett oändligt hav.
Det kändes lite som i en film, lite overkligt och ödesmättat. Vinden hade
växlat mellan kuling och storm de här dagarna, men vågorna fortsatt att växa
eftersom de bara kunde bygga på varandra, vidare och vidare. En sanslös
nyårsmiddag dukades upp nere i matsalen, och även om maten var fantastisk, var
jag glad när jag åter satt uppe i baren och kunde se ut genom fönstren på det
vita vågskummet i den mörka nyårsnatten. Alla var stiliga och uppklädda och det
var otroligt att se alla människor ge sig hän i ett nyårsfirande som vi nog
aldrig sett maken till! Alla gav järnet, gjorde allt för att verkligen släppa
loss fullständigt! Champagne och färgglada drinkar, musiken spelade, folk
dansade trots att vi ibland for iväg över golvet och landade i knäet på
varandra när båten slog in i en extra stor våg. Det var som om alla gav upp
allt för att utmana stormen, havet och ödet, vinna eller försvinna. Det var
fullständigt vilt, allt, alla, havet, vinden, människorna! Galet och underbart
att se och uppleva!
På nyårsdagsmorgonen vaknade vi och undrade hur vi
egentligen mådde. Det kändes faktiskt inte alltför illa. Vi steg försiktigt upp
och ute i baren serverades Bloody Mary till frukost. Det var riktigt gott! Alla
verkade må bra, inga baksmällor så vitt vi kunde se, och på eftermiddagen fick
jag ge mig hän i en sing-along-visning av Mamma Mia! Skönt att fly in i en
annan verklighet där inga andra stormar fanns än känslostormar.
De kommande dagarna tillbringade vi i väntan på att vinden
skulle lägga sig och att vi äntligen skulle få se land. Bengt försökte få in
text och bilder till bloggen, medan jag ofta låg på sängen och önskade att det
ständiga illamåendet ville försvinna. Tabletterna gjorde mig dåsig och jag
klarade inte att sitta upprätt när vi var i hytten. Det kändes bättre i baren
där det var större och luftigare och jag kunde se mer horisont genom fönstren.
Någon kväll lugnade sig vinden så pass att vi iklädda våra vindtäta parkaser
kunde sitta uppe på Lidodäcket, trotsa vädret och äta middagen där. Det var ju
trots allt mitt i sommaren och det blev inte mörkt förrän någon gång vid
tiotiden. Tänk att vi nästan hade glömt det! Det var ljuvligt att åter kunna
sitta ute en stund och andas in den friska luften och slippa vara det minsta
illamående!
Under natten tilltog vinden och nästa morgon var ordentlig
sjögång igen, men vi började få landvittring! På den nionde dagen började
vinden avta och vi kunde gå upp i hastighet, och om vi hade riktig tur skulle
vi kanske, kanske, hinna fram till Falklandsöarna och den lilla staden Port
Stanley under kvällen och kanske skulle vi hinna upp på puben, den legendariska
Globe Tavern, innan de stängde kl 23.
Vi var ett gäng som stod uppe på kommandobryggan och
ihärdigt stirrade ut mot horisonten för att se om vi kunde skönja något land.
Vi kände oss som ökenvandrare som vandrat genom sandstorm i dagar och nätter
och utmattade spanade efter en oas i sandhavet. Var det ett Fata Morgana, en
hägring, eller var det på riktigt? Allra längst där borta vid horisonten syntes
ett svagt streck som växte sig allt bredare och starkare. Samtidigt började
dagsljuset falla, men det var land! Vi närmade oss sakta Falklandsöarna! Nu var
bara frågan om vi skulle hinna fram innan puben stängde. Båten kämpade sig fram
genom vattnet så fort hon kunde och hoppet växte sig allt starkare. Tänk en ale
på Globe Tavern efter 9 dygn till havs på the roaring fourties and the furious
fifties!
Klockan var drygt halv elva på kvällen när vi i månskenet
gled in i viken vid Port Stanley och kastade ankar. Några zodiaker hissades
snabbt ner i vattnet och Bengt och jag var med i första båten som körde in till
kaj. Väl framme klättrade vi upp på land, och som om vi knappt vågade tro det
var sant, prövade vi genom att hoppa och stampa, hur det var att äntligen ha
fast mark under fötterna. Vi galopperade som ett gäng vårrusiga kalvar de ca 50
meterna gatan upp mot the Globe Tavern, in genom dörren, fram till bardisken
och beställde vår öl! Det var en obeskrivlig känsla!
Till slut var vi kanske 30 personer som tagit oss iland och nu lyckligt såg på varandra, skålade och skrattade. När Torbjörn öppnade dörren och steg in på puben, klappade vi händerna, kanske för att han fört oss i land och kanske för att vi visste att han också kände det vi kände. Genom dörröppningen kunde vi se nedåt gatan där Island Sky låg för ankar ute i viken och månen stod rakt ovanför henne och glittrade ner på vattnet. Tänk att vi var i land! Tänk att vi klarade det! Vilken kväll det var!
Nästa morgon vaknade vi upp och båten hade flyttats några
kilometer till en kaj utanför staden. Man höll på att bunkra mat och diesel och
andra varor som hade tagit slut under vår långa färd. Bengt och jag hoppade på
en buss ut mot Gipsy Cove, som var en lång vindpinad strand med sanddyner och
lågt växande buskar och gräs. Vid sidan av stigarna fanns avspärrningar från
kriget, marken kunde fortfarande vara minerad. Här fanns en del pingviner och
andra fåglar, och ute i vikarna runt om fanns flera skeppsvrak som strandat i
någon av alla de stormar som härjat här. Falklandsöarna är en av de blåsigaste
platserna på jorden, men just idag var det relativt lugnt, åtminstone först på
morgonen.
Efter nio dygn ute till havs utan att ens kunna gå en enda
runda på däck runt båten, var vi så svältfödda på rörelse att vi bara ville gå!
Gå, gå, gå, så långt benen bar oss! Vi bestämde oss för att gå till fots hela
vägen tillbaka till båten och sedan ta oss in till staden, Port Stanley.
Solen började bryta igenom det grå morgondiset och vi kände hur starkt solen brände på huden. Visst ja, fanns det överhuvudtaget något ozonskikt här längre? Solen steg på himlen och medan vi gick där kändes det som att något var på tok. Gick vi inte åt fel håll? Skulle vi inte gå mot norr egentligen efter vad jag mindes från kartan? Normalt trodde jag mig om att ha ett ganska bra lokalsinne och koll på väderstrecken, men nu stod solen alldeles fel tyckte kroppen. Så plötsligt gick det upp för mig att det kanske inte var kroppen som hade fel utan knoppen! Vi var ju på södra halvklotet! Hur var det egentligen här, stod solen i söder mitt på dagen eller var det så att solen stod i norr här? Jag vred och vände på mig och på jordklotet och kom slutligen fram till att solen naturligtvis måste stå i norr när man befann sig söder om ekvatorn! Jag kände mig lite fånig när jag kom på det, och började fundera på hur präglade vi är av vår natur och hur vi växer upp och lever. Allt som varit självklarheter sedan födseln, och som plötsligt vänds över ända. Solen står i norr!
Efter vår mest efterlängtade promenad någonsin, åt vi så
småningom lunch med Torbjörn på Malvina House Hotel i Port Stanley, och sedan
tillbringade vi eftermiddagen med att gå runt i stan, titta i affärer och leta
presenter och ylletröjor.
Falklandsöarna har ca 2 800 innevånare och 580 000
får… Till slut slog vi oss utmattade ner i eftermiddagssolen utanför Globe
Tavern och njöt av varsin öl. Medan vi satt där dök Don upp, en gammal men
mycket vital man som vi träffat kvällen innan och som vuxit upp och levt på
Falklandsöarna. Under ett antal år hade han också arbetat på Sydgeorgien som
valfångare. Don var 84 ungefär tror jag, och en väldigt spännande person att
sitta och prata med. Han berättade om sitt liv på öarna, om människorna och
båtarna som kom och gick och om Falklandskriget. Det var härligt, underbart och
hemskt att höra hans berättelser om livet, om kriget och om mycket annat.
Vi tog en lång promenad längsmed stranden tillbaka till båten alltmedan solen sakta började gå ner. Det var en obeskrivlig känsla att ha fast mark under fötterna och det var med blandade känslor vi gick ombord igen.
Det var en ljuvlig kväll och medan båten lämnade kaj, satt vi uppe på Lidodäcket och åt middag och
njöt av det fantastiska landskapet i den bleka kvällssolen. Det liknade något
vi kände igen, men ändå inte riktigt kunde beskriva vad det var. Det liknade
både Fårö, västkusten, Stockholms skärgård och faktiskt också Lapplandsfjällen,
fast med hav runt fjälltopparna. Det var ett alldeles speciellt blått ljus och
väldigt vackert.
Nästa morgon var det Bengts och min 27:e bröllopsdag och
vi skulle inte kunna tillbringa den på en häftigare plats! Vi hade kastat ankar
i en vik utanför en ö, Saunder’s Island, som låg långt ut i Falklandsöarnas
nordvästra skärgård. Vi tog oss iland på en långsträckt strand med kritvit sand
och ön hade lite formen av en jättelik jordnöt med två kullar och en dal däremellan.
Uppe på de gräsbevuxna sluttningarna gick får och betade medan tusentals
pingviner häckade i området mellan sluttningarna. Vi gick sakta upp mot mitten
av ön och såg då över på den andra sidan där en ännu längre sandstrand sträckte
ut sig. Överallt pingviner och åter pingviner, tusen och åter tusen.
Mest var
det Rockhopperpingviner, fast de såg lite annorlunda ut än de vi sett på
Nightingale. Här hade de inte lika lång punkfrissa. Det fanns också
Magellanpingviner och även en liten flock kungspingviner. Överallt pågick en
frenetisk aktivitet. Antingen var de i färd med att uppvakta varandra, bygga
små högar av stenar runt en plats att lägga sitt eller sina ägg, eller så låg
de och ruvade, eller så hade de fullt upp med att turas om att putsa och feja
sina små ungar medan maken eller makan var ute till havs för att hitta föda.
Det luktade rätt starkt av all pingvinavföring, men vad gjorde det! Runtomkring
låg små pingvinungelik, rester av storlabbarnas fräcka röveri, och överallt
kunde vi se labbarna sitta och smälta maten medan de spejade in sina nästa
offer.
Det var ett lite disigt blått solljus som i den vita sanden bländade
ögonen, och jag var glad att jag tagit med mina solglasögon. Bengt och jag
dröjde kvar bland pingvinerna på stranden medan de övriga drog iväg upp på
berget för att titta på albatrosserna som häckade lite högre upp. I timmar
vandrade vi över den våta blankpolerade sandstranden mitt bland alla pingviner
och ute i det kalla kristallklara vattnet kunde vi se delfiner surfande på vågorna
som rullade in mot stranden. Det var paradisiskt.
Framemot eftermiddagen var det dags att dra vidare och vi
mellanlandade på en annan ö, Carcass Island, där vi gick en promenad och sedan
blev vi bjudna på te och kakor inne hos en ensam fårbonde. Det var åter dags
att åka vidare, nu söderut ut till den allra västligaste ön, New Island South,
där vi skulle kasta ankare för natten. Det var en sagolik kväll där vi låg i lä
bakom ön, anandes det vilda havet på andra sidan berget. Solen sänkte sig som
ett guldklot bakom bergskammen, rakt ner i en smal skreva, och bakom oss steg
månen nästan full. Det var en alldeles magnifik kväll, det var vår bröllopsdag,
och eftersom Torbjörn varit upptagen med att ankra precis när middagen
serverats, hade vi bestämt oss för att i stället ta upp maten till hans hytt
och avnjuta den tillsammans med honom innanför de öppna balkongdörrarna med
månskenet som enda belysning och med Cesarias sång klingande ut i natten.
Champagnen var mycket god och kvällen fullkomlig och sen.
När vi vaknade nästa morgon hade vi bara sovit tre timmar
och om vi skulle in till land var vi tvungna att stiga upp omedelbart. Vår
första ingivelse var att stanna kvar i den sköna sängen. Vi hade ju redan sett
så många pingviner och sömnen hade en farlig lockelse. Men så plötsligt stod
det klart för oss att vi bara hade ett par dagar kvar här på den här sidan av
jordklotet, snart är vi tillbaka i den svenska vintern, det är klart att vi ska
stiga upp och gå iland!
Vi blev rikligt belönade. När vi åkte iland med den sista
zodiaken, mötte vi Guy som strålade och sa att något fantastiskt väntade oss.
Uppmuntrade gick vi den gräsbevuxna stigen uppför en sluttning. Det skulle inte
vara långt och vi förundrade oss över hur orädda småfåglarna i gräset var. Vi var
tvungna att noga se upp så vi inte trampade på dem.
Utan att vara förberedda stod vi plötsligt vid en V-formad
klippavsats. Nedanför oss befann sig tusentals Rockhopperpingviner tillsammans
med en annan Imperial Cormorant, en slags Storskarv.
Där fanns även Megallan
pingviner och Gentoo pingviner och mitt ibland alla dessa tusentals pingviner,
en enda ensam Macaronipingvin!
Hur i all världen hade han hamnat här? Vi
funderade länge – trodde han att han var en Rockhopper? Eller hade han
förälskat sig i en Rockhopper tjej? Inte vet jag, men där var han i alla fall,
den enda i sitt slag och med alla sina släktingar långt borta på Sydgeorgien.
Vi befann oss nu högt uppe på en klippa och långt där
nedanför oss slog mäktiga dyningar in mot klippväggarna. Längst nere fanns åter
tusentals pingviner som ena sekunden hals över huvud flydde undan de vilda
bränningarna upp mot säkerheten och de högre klippavsatserna, för att i nästa
sekund kaxiga vagga ner mot klippblocken och sedan med dödsförakt kasta sig ner
bland vågorna. De eviga dyningarna hade mejslat ut hela simbassänger med
lugnare vatten, där hundratals pingviner lattjade runt, simmade på rygg,
snurrade, plaskade, och såg ut att njuta av livet så där som bara pingviner
kan.
Vi fortsatte längsmed kanten längre ut på klippavsatsen
tills vi hade hela västhavet nedanför oss. Här uppe flög de gigantiska
albatrosserna runt våra huvuden, antingen på väg upp och ut över havet eller
ned för landning, ner mot de andra häckande albatrosserna och sina ungar vid
våra fötter. Medan Bengt gick runt för att filma, bestämde jag mig för att
släppa kameran och bara vara i nuet. Jag slog mig ner så långt ut på avsatsen
jag vågade med min höjdskräck och ägnade mig åt att vara bara här och nu.
Det
var gigantiskt. Över mig flög tusentals havsfåglar, albatrosser, storlabbar,
storskrakar av olika slag, och alla i olika riktningar. Trots det till synes
okontrollerbara kaoset i luften, som skulle fått vilken flygledare som helst
att säga upp sig på fläcken, verkade alla alldeles trygga med att ingen skulle
krocka. Alla visste precis vart man var på väg och varför.
Plötsligt anar jag någon som närmar sig snett bakom min
rygg, och där kommer en enorm vandringsalbatross vaggande emot mig på väg ut
mot avsatsen. Min första instinkt är att flytta mig så att jag inte sitter i
vägen, men så inser jag att han inte ser mig, inte förstår att jag är av annat
slag. Jag har blivit ett med omgivningen, ingenting att vara rädd för, att ta
hänsyn till. Den jättelika fågeln vaggar alldeles tätt förbi mig och jag kan
knappt hejda min impuls att stryka den silkesskimrande ryggen när han snuddar
vid min kropp. Jag känner hur det blir alldeles varmt i mina ögon och hur
tårarna stiger och rinner ned för kinderna. Det är så mäktigt, så stort. Jag
vill bara vara där, just där och nu, för alltid.
På väg tillbaka till båten sitter vi alldeles tysta i
zodiaken. Snart är det förbi.
Några dagar på Falklandsöarna. Jag hade aldrig anat att
det skulle vara så här. Nu har vi en sista gång kastat loss och är åter på väg ut
mot öppet hav, ett och ett halvt dygn innan vi når land, Punta Arenas i Chile,
på den sydamerikanska kontinentens sydspets. Här ska vår resa ta slut, 33 dygn
till havs varav 9 dagar i land. Så många dygn med bara vatten runtom oss, inget
land, inga andra människor, bara hav, himmel och fåglar. När vi är framme har
vi färdats 6 669 sjömil över Atlanten eller 1 235 landmil på vårt lilla skepp.
I land i Punta Arenas återstår drygt två dygns flygresor tillbaka till
Stockholm via Puerto Monti, Santiago, Madrid och London. Sen är vi hemma igen.
Det är nu elva dagar sedan vi kom hem. Nu gungar det bara
precis innan vi vaknar på morgonen. Fortfarande tänker vi för ett kort
ögonblick att vi är ute på havet, att det blåser, att utanför fönstret ligger
hela Atlanten och vi har upphört att vara någon annanstans. I vårt inre tar
resan aldrig slut, vi reser om och om igen.
