Senare på eftermiddagen åkte vi ut till båten för att
packa ihop lite grejor till natten och sen bar det av tillbaka med zodiaken in
till Jamestown tillsammans med Torbjörn.
Vi gick in på hotellet med vår väska
och sen satte vi oss på balkongen, drack en öl och kollade in Napoleon och stan
”från ovan”.
Det var sista lördagen före jul och på hotellet skulle man ordna
en stor julbal, dit vi också var inbjudna. Vi tackade nej eftersom vi hellre
ville gå runt själva och leta upp en restaurant där vi kunde äta lite smarrig
hummer. Kvällen var ljummen och fullt med folk på gatan. Det var som om St
Helenas hela befolkning på 4000 invånare var ute just den kvällen. Hela gatan
var julpyntad med glittrande girlander, granar och tomtar, men det var ändå
svårt att uppamma någon julkänsla i den tropiska natten.
Elegant festklädda
människor började glida in på hotellet, medan vi tre drog ut i natten för att
hitta en restaurant där vi kunde sätta oss och njuta av god mat. Slutligen
hamnade vi på en restaurant med det aptitretande namnet Orange Tree Oriental
Restaurant där det utlovades kinesisk och annan orientalisk mat, men när
förrätterna kom in i form av friterad fisk tillsammans med två skålar med
vardera majonnäs och tomatketchup, började jag misströsta en aning. I rummet
bredvid började ett par unga filippinska flickor sjunga keriokee i en skrällig
musikanläggning, tyvärr ganska falskt, och även om det hela var allt annat än
kinesiskt/orientaliskt, så var det i alla fall exotiskt, och vi hade en mysig
kväll tillsammans. Vid 11-tiden var det dags för Torbjörn att bli hämtad ut
till båten, medan Bengt och jag gick tillbaka till hotellet, satte oss på
balkongen och drack ett glas vin innan vi stupade i säng.
Nästa morgon hade vi gjort upp med en av stadens två
taxichaufförer, Hensel George, att han skulle köra oss runt på ön alldeles
själva, för att vi skulle kunna filma och ta ljud utan en massa människor
omkring oss.
Vi började med att åka till Briars, som var det ställe där
Napoleon bodde sina två första månader på St Helena, innan de hade gjort i
ordning på Longwood House. Det var ett jättefint gammalt trähus från början av
1700-talet, inbäddat i grönska en bit upp i bergen.
Runt huset växte bl a en
gigantisk bougainville med ljuvliga ljusblå blommor som tittade fram bland allt
det rosaröda.
Där fanns återigen meterhöga afrikanska liljor, en gigantisk
kaktus som var säkert sex meter hög, och en massa andra exotiska träd och
växter.
Det doftade ljuvligt av alla blommor och mitt i allt detta flög mina
nya älsklingsfåglar, Fairy terns. Luften var fylld med fågelljud av olika slag
och medan Bengt gick runt och filmade, försökte jag få några bilder på flygande
Fairy terns, med ett stort lilablommande jakarandaträd som bakgrund.
Tyvärr
lyckades jag inget vidare, men jag tror Bengt fick en hel del fina bilder på
huset, samtidigt som en stor röd hankatt strök runt hans ben och spann.
Så
småningom var vi tvungna att lämna detta paradis och åka vidare, och vi hamnade
återigen på Longwood House, där vi nu kunde gå runt alldeles själva och filma
och fotografera, utan att behöva ta hänsyn till några andra. Vi fortsatte vår
rundtur på ön genom grönskande berg och dalar, med kor fridfullt betande på de
branta sluttningarna.
Vägarna ringlade sig fram genom den intensiva grönskan
och så småningom var vi framme vid den brittiske konsulns ståtliga
palatsliknande ställe. Där i trädgården kröp St Helenas äldsta invånare omkring
på alla fyra, Jonathan, en 180-årig jättesköldpadda.
Han var inte ensam utan
hade sällskap av fyra yngre sköldpaddsdamer som bara var en sådär 100-150 år
gamla. Vi började filma och plåta Jonathan och hans damer, men snart blev vi
återigen upptagna av att försöka fånga några underbara Fairy terns på bild, som
dansande flög runt mellan trädgrenarna och upp mot den ljusa himlen. Nu fick vi
äntligen några riktigt fina bilder!
Det kändes riktigt sorgligt när vi senare på eftermiddagen
skulle åka ut till båten och lämna St Helena. En sådan fantastiskt vacker ö och
så underbara människor! Det är verkligen en ö som fått en plats i våra hjärtan!
I ljuset av den nedgående solen lämnar vi St Helena.
Precis medan vi glider söderut längsmed den branta klippiga kusten pratar jag
med Marianne på Skype, och låter henne ta del av det fantastiska landskapet
genom webkameran. Det låter för bra för att vara sant, men precis när jag
trycker datorn mot fönsterrutan på vår hytt, så simmar delfiner fram i vattnet,
precis nedanför vårt fönster, och Marianne kan njuta av allt detta i realtid
tillsammans med oss. Helt otroligt! Precis när vi tror att ön ska försvinna ur
sikte, reser sig så en jättelik klippa rakt upp ur vattnet, skimrande som silver
i det matta solljuset, och över vattnet flyger vackra vita långsvansade
tropikfåglar, som ett sista avsked från en förtrollad sagoö…