19 december 2011

Igår fick vi höra den sorgliga nyheten att Cesaria Evora är död. Så underligt det kan vara. För en dryg vecka sedan satt vi hemma hos henne i hennes soffa, drack en öl och pratade  med henne. Vi fick nypa oss i armen för att tro det var sant. Och så igår hör vi att hon är död! Så underligt livet kan vara. Vad konstigt att en dag träffa henne i verkliga livet och strax efteråt finns hon inte längre... Finns det en mening eller är det bara tillfälligheter? Vi satt en stund igår kväll i kaptenshytten, Torbjörn, Guy, Bengt och jag, lyssnade på hennes musik, pratade och tänkte på henne och att vi nyss varit med henne. Det var fint.

Idag sitter jag och skriver på bloggen och ser ut genom fönstret i biblioteket. Jag tittar akterut, och på styrbordssidan är det molnigt och regnar och på babordssidan är det blå himmel och solen skiner! Jag tror jag väljer babord...

De flesta människor har en egen bild i sitt huvud av St Helena och plötsligt ställs den inre bilden mot den verkliga. I historieboken var det en dyster ö långt ute i Atlanten, ett fängelse som man inte kunde rymma ifrån, och nu låg vi där utanför på kvällen och såg ljusen från Jamestown. Det var alltså hit de förde Napoleon för nästan 200 år sedan.

Nästa morgon när vi vaknar, ser vi ön från båten, en lång och till synes karg, klippig ö där dyningarna slår upp mot de branta bergsväggarna. Ingenstans finns en sandstrand, bara berget som stupar rakt ner i havet. Rakt framför oss går det ner en smal ravin och där ligger Jamestown, St Helenas huvudstad. Där finns en liten kaj, men inga fartyg kan lägga till vid kajen utan måste som vi, ankra längre ut i viken. Lasten lastas på pråmar eller mindre båtar och körs in till land på grund av de kraftiga dyningarna som oupphörligt rör sig fram och tillbaka, in mot stranden och tillbaka ut i havet. I viken ligger även småbåtar på redden och gungar. Staden Jamestown klättrar uppför gatan längsmed ravinen och på båda sidor stupar bergsväggar nästan lodrätt ner mot husen som är målade i klara färger. Uppför den södra bergsväggen löper en brant trappa, Jacob’s ladder, 699 steg upp mot den översta klippavsatsen på berget. Där ligger ett hus, Signal House, där Roland Svensson bodde de månader han levde på St Helena.

Vi tar zoodiakerna in mot land. På kajkanten finns en ställning med rep upphängda som lianer, som är till för att underlätta när man ska kliva iland mellan dyningarna, som antingen vill lyfta båten upp mot kajkanten eller föra den tillbaka ut till havs. Det krävs skicklighet och precision av zoodiakförarna för att vi ska kunna ta oss i land säkert. Några män står lutade mot räcket på kajen och tittar. De ler vänligt mot oss och säger "Welcome to St Helena!".

Det är lördag morgon och affärerna är ännu stängda, men snart ska posten och banken öppna, för att vi ska kunna köpa frimärken och ta ut pengar. Det finns nämligen ingen bankomat på ön. Det är tidig morgon, solen har ännu inte stigit över bergskanten, men det är redan angenämt varmt i luften. Bengt går runt i den julpyntade staden och pratar med folk. Alla är vänliga, alla hälsar. Man känner sig inte enbart som en främling, man känner sig välkommen. Det är som engelsmännen säger; everybody is somebody here. Det gör det enkelt att ta kontakt och alla är villiga att svara på frågor och berätta.

 Under tiden går jag in på hotellet på andra sidan gatan och tittar. The Consulate är ett fantastiskt gammalt kolonialhotell i tre våningar från 1700-talet, med en innangård med marmorplattor på marken, bananträd och andra tropiska växter. På övervåningen finns en balkong ut mot gatan möblerad med gamla sammetsklädda fåtöljer och soffor och längst bort på balkongen står Napoleon i naturlig storlek och tittar ut över staden. Vi blir förälskade i stället och bokar in oss för natten!

Efter en timme är det dags att sätta oss i några bussar + en gammal underbar 16-sitsig öppen Chevrolet med sufflettak, the Sharabang, för att låta oss köras upp till Longwood House, som var Napoleons bostad under hans år på St Helena. Vägen upp mot  Longwood House löper genom en ravin och vidare på vindlande bergsvägar kantade av tropisk grönska. Ön är plötsligt förvandlad till ett tropiskt paradis med hisnande utsikt över det knallblå havet.

Napoleons ande svävar ännu över St Helena. Man blir ständigt påmind om att det var hit han blev förd 1815 av engelsmännen och levde sina sista år fram till 1821 då han dog i sitt hem på ön. Longwood House ligger här högt uppe bland bergen. Det är ett fint gammalt hus från 1600-talet med en vacker trädgård, där tusentals meterhöga Afrikas Liljor i blått och vitt växer tillsammans med vild iris. Kanske kan man ändå förstå att om man haft planer på att bli kejsare över hela världen så kan det ha känts lite kymigt att bli förpassad till en ö mitt ute i Atlanten, hur vacker den än är.

Vi vandrar igenom hus och trädgård, äter en picknicklunch vid en skola,

...och sedan åker några av oss vidare till den plats Napoleon låg begravd tills fransmännen hämtade hem honom. Vi vandrar en bred gräsbevuxen stig nerför en bergssluttning kantad av vackra tropiska träd och växter, och över oss flyger åter dessa fantastiska Fairy terns, som dansande par uppe mot den blå himlen, för att i nästa ögonblick lekande kasta sig ner mellan trädgrenarna, alltid tätt intill varandra. Allt runt oss är vackert, luften ljum, fågelsång vi aldrig tidigare hört, nya spännande dofter... Graven ligger ca en halv kilometer längre ner, omgiven av blommande växter och träd. Runtomkring reser sig de gröna bergen och längst bort i en klyka mellan två berg kan vi skymta det blå havet.

För ett par månader sedan fattade det engelska parlamentet beslut om att låta bygga en flygplats på St Helena. Idag är ön en av de mest isolerade platserna på jorden, där den ligger mitt ute i Atlanten. Ön går endast att nå med båt och så har det alltid varit ända sedan de första människorna kom hit i början på 1500-talet. Från den tiden har ön varit en plats dit sjöfarare kommit och åkt på sin väg från Europa och vidare till Fjärran Östern. Än idag kan man känna av öns brokiga historia och man ser spåren av alla olika folkslag som som satt sin fot här, i de ansikten vi möter. När Suezkanalen öppnade 1869 ändrades allt i ett slag. Skeppen valde den kortare rutten genom Suez och Röda havet i stället för att runda Goda Hoppsudden, och från att ha besökts av ca 1500 skepp per år 1845 har det idag krympt till ett enda som kommer med någon regelbundenhet, nämligen RMS St Helena, postbåten, som går mellan Ascension, St Helena och Kapstaden. Inte ens kryssningsfartygen brukar lägga till här. Det kommer kanske några stycken per år. Ön har heller ingen mobiltelefonförbindelse idag. En flygplats kommer naturligtvis att över natt förändra allt på denna plats. Det är hisnande att besöka den här vackra ön med sina vänliga människor medan den ännu är orörd. Vi pratar med flera här om vilka känslor de har inför det som ska hända; blandade känslor men också övertygade om att det är en förändring som måste komma, om ön ska kunna överleva. Här, som på så många andra platser i världen, skulle annars de unga flytta för att få en framtid, medan de äldre skulle bli ensamma kvar. Så vill ingen ha det.