senare samma dag på St Helena

Senare på eftermiddagen åkte vi ut till båten för att packa ihop lite grejor till natten och sen bar det av tillbaka med zodiaken in till Jamestown tillsammans med Torbjörn. 

 Vi gick in på hotellet med vår väska och sen satte vi oss på balkongen, drack en öl och kollade in Napoleon och stan ”från ovan”. 

Det var sista lördagen före jul och på hotellet skulle man ordna en stor julbal, dit vi också var inbjudna. Vi tackade nej eftersom vi hellre ville gå runt själva och leta upp en restaurant där vi kunde äta lite smarrig hummer. Kvällen var ljummen och fullt med folk på gatan. Det var som om St Helenas hela befolkning på 4000 invånare var ute just den kvällen. Hela gatan var julpyntad med glittrande girlander, granar och tomtar, men det var ändå svårt att uppamma någon julkänsla i den tropiska natten. 

Elegant festklädda människor började glida in på hotellet, medan vi tre drog ut i natten för att hitta en restaurant där vi kunde sätta oss och njuta av god mat. Slutligen hamnade vi på en restaurant med det aptitretande namnet Orange Tree Oriental Restaurant där det utlovades kinesisk och annan orientalisk mat, men när förrätterna kom in i form av friterad fisk tillsammans med två skålar med vardera majonnäs och tomatketchup, började jag misströsta en aning. I rummet bredvid började ett par unga filippinska flickor sjunga keriokee i en skrällig musikanläggning, tyvärr ganska falskt, och även om det hela var allt annat än kinesiskt/orientaliskt, så var det i alla fall exotiskt, och vi hade en mysig kväll tillsammans. Vid 11-tiden var det dags för Torbjörn att bli hämtad ut till båten, medan Bengt och jag gick tillbaka till hotellet, satte oss på balkongen och drack ett glas vin innan vi stupade i säng.

Nästa morgon hade vi gjort upp med en av stadens två taxichaufförer, Hensel George, att han skulle köra oss runt på ön alldeles själva, för att vi skulle kunna filma och ta ljud utan en massa människor omkring oss. 

Vi började med att åka till Briars, som var det ställe där Napoleon bodde sina två första månader på St Helena, innan de hade gjort i ordning på Longwood House. Det var ett jättefint gammalt trähus från början av 1700-talet, inbäddat i grönska en bit upp i bergen. 

Runt huset växte bl a en gigantisk bougainville med ljuvliga ljusblå blommor som tittade fram bland allt det rosaröda.

Där fanns återigen meterhöga afrikanska liljor, en gigantisk kaktus som var säkert sex meter hög, och en massa andra exotiska träd och växter.

Det doftade ljuvligt av alla blommor och mitt i allt detta flög mina nya älsklingsfåglar, Fairy terns. Luften var fylld med fågelljud av olika slag och medan Bengt gick runt och filmade, försökte jag få några bilder på flygande Fairy terns, med ett stort lilablommande jakarandaträd som bakgrund.

Tyvärr lyckades jag inget vidare, men jag tror Bengt fick en hel del fina bilder på huset, samtidigt som en stor röd hankatt strök runt hans ben och spann.

Så småningom var vi tvungna att lämna detta paradis och åka vidare, och vi hamnade återigen på Longwood House, där vi nu kunde gå runt alldeles själva och filma och fotografera, utan att behöva ta hänsyn till några andra. Vi fortsatte vår rundtur på ön genom grönskande berg och dalar, med kor fridfullt betande på de branta sluttningarna.

Vägarna ringlade sig fram genom den intensiva grönskan och så småningom var vi framme vid den brittiske konsulns ståtliga palatsliknande ställe. Där i trädgården kröp St Helenas äldsta invånare omkring på alla fyra, Jonathan, en 180-årig jättesköldpadda.

 

Han var inte ensam utan hade sällskap av fyra yngre sköldpaddsdamer som bara var en sådär 100-150 år gamla. Vi började filma och plåta Jonathan och hans damer, men snart blev vi återigen upptagna av att försöka fånga några underbara Fairy terns på bild, som dansande flög runt mellan trädgrenarna och upp mot den ljusa himlen. Nu fick vi äntligen några riktigt fina bilder! 

 

Det kändes riktigt sorgligt när vi senare på eftermiddagen skulle åka ut till båten och lämna St Helena. En sådan fantastiskt vacker ö och så underbara människor! Det är verkligen en ö som fått en plats i våra hjärtan!

I ljuset av den nedgående solen lämnar vi St Helena. Precis medan vi glider söderut längsmed den branta klippiga kusten pratar jag med Marianne på Skype, och låter henne ta del av det fantastiska landskapet genom webkameran. Det låter för bra för att vara sant, men precis när jag trycker datorn mot fönsterrutan på vår hytt, så simmar delfiner fram i vattnet, precis nedanför vårt fönster, och Marianne kan njuta av allt detta i realtid tillsammans med oss. Helt otroligt! Precis när vi tror att ön ska försvinna ur sikte, reser sig så en jättelik klippa rakt upp ur vattnet, skimrande som silver i det matta solljuset, och över vattnet flyger vackra vita långsvansade tropikfåglar, som ett sista avsked från en förtrollad sagoö…

19 december 2011

Igår fick vi höra den sorgliga nyheten att Cesaria Evora är död. Så underligt det kan vara. För en dryg vecka sedan satt vi hemma hos henne i hennes soffa, drack en öl och pratade  med henne. Vi fick nypa oss i armen för att tro det var sant. Och så igår hör vi att hon är död! Så underligt livet kan vara. Vad konstigt att en dag träffa henne i verkliga livet och strax efteråt finns hon inte längre... Finns det en mening eller är det bara tillfälligheter? Vi satt en stund igår kväll i kaptenshytten, Torbjörn, Guy, Bengt och jag, lyssnade på hennes musik, pratade och tänkte på henne och att vi nyss varit med henne. Det var fint.

Idag sitter jag och skriver på bloggen och ser ut genom fönstret i biblioteket. Jag tittar akterut, och på styrbordssidan är det molnigt och regnar och på babordssidan är det blå himmel och solen skiner! Jag tror jag väljer babord...

De flesta människor har en egen bild i sitt huvud av St Helena och plötsligt ställs den inre bilden mot den verkliga. I historieboken var det en dyster ö långt ute i Atlanten, ett fängelse som man inte kunde rymma ifrån, och nu låg vi där utanför på kvällen och såg ljusen från Jamestown. Det var alltså hit de förde Napoleon för nästan 200 år sedan.

Nästa morgon när vi vaknar, ser vi ön från båten, en lång och till synes karg, klippig ö där dyningarna slår upp mot de branta bergsväggarna. Ingenstans finns en sandstrand, bara berget som stupar rakt ner i havet. Rakt framför oss går det ner en smal ravin och där ligger Jamestown, St Helenas huvudstad. Där finns en liten kaj, men inga fartyg kan lägga till vid kajen utan måste som vi, ankra längre ut i viken. Lasten lastas på pråmar eller mindre båtar och körs in till land på grund av de kraftiga dyningarna som oupphörligt rör sig fram och tillbaka, in mot stranden och tillbaka ut i havet. I viken ligger även småbåtar på redden och gungar. Staden Jamestown klättrar uppför gatan längsmed ravinen och på båda sidor stupar bergsväggar nästan lodrätt ner mot husen som är målade i klara färger. Uppför den södra bergsväggen löper en brant trappa, Jacob’s ladder, 699 steg upp mot den översta klippavsatsen på berget. Där ligger ett hus, Signal House, där Roland Svensson bodde de månader han levde på St Helena.

Vi tar zoodiakerna in mot land. På kajkanten finns en ställning med rep upphängda som lianer, som är till för att underlätta när man ska kliva iland mellan dyningarna, som antingen vill lyfta båten upp mot kajkanten eller föra den tillbaka ut till havs. Det krävs skicklighet och precision av zoodiakförarna för att vi ska kunna ta oss i land säkert. Några män står lutade mot räcket på kajen och tittar. De ler vänligt mot oss och säger "Welcome to St Helena!".

Det är lördag morgon och affärerna är ännu stängda, men snart ska posten och banken öppna, för att vi ska kunna köpa frimärken och ta ut pengar. Det finns nämligen ingen bankomat på ön. Det är tidig morgon, solen har ännu inte stigit över bergskanten, men det är redan angenämt varmt i luften. Bengt går runt i den julpyntade staden och pratar med folk. Alla är vänliga, alla hälsar. Man känner sig inte enbart som en främling, man känner sig välkommen. Det är som engelsmännen säger; everybody is somebody here. Det gör det enkelt att ta kontakt och alla är villiga att svara på frågor och berätta.

 Under tiden går jag in på hotellet på andra sidan gatan och tittar. The Consulate är ett fantastiskt gammalt kolonialhotell i tre våningar från 1700-talet, med en innangård med marmorplattor på marken, bananträd och andra tropiska växter. På övervåningen finns en balkong ut mot gatan möblerad med gamla sammetsklädda fåtöljer och soffor och längst bort på balkongen står Napoleon i naturlig storlek och tittar ut över staden. Vi blir förälskade i stället och bokar in oss för natten!

Efter en timme är det dags att sätta oss i några bussar + en gammal underbar 16-sitsig öppen Chevrolet med sufflettak, the Sharabang, för att låta oss köras upp till Longwood House, som var Napoleons bostad under hans år på St Helena. Vägen upp mot  Longwood House löper genom en ravin och vidare på vindlande bergsvägar kantade av tropisk grönska. Ön är plötsligt förvandlad till ett tropiskt paradis med hisnande utsikt över det knallblå havet.

Napoleons ande svävar ännu över St Helena. Man blir ständigt påmind om att det var hit han blev förd 1815 av engelsmännen och levde sina sista år fram till 1821 då han dog i sitt hem på ön. Longwood House ligger här högt uppe bland bergen. Det är ett fint gammalt hus från 1600-talet med en vacker trädgård, där tusentals meterhöga Afrikas Liljor i blått och vitt växer tillsammans med vild iris. Kanske kan man ändå förstå att om man haft planer på att bli kejsare över hela världen så kan det ha känts lite kymigt att bli förpassad till en ö mitt ute i Atlanten, hur vacker den än är.

Vi vandrar igenom hus och trädgård, äter en picknicklunch vid en skola,

...och sedan åker några av oss vidare till den plats Napoleon låg begravd tills fransmännen hämtade hem honom. Vi vandrar en bred gräsbevuxen stig nerför en bergssluttning kantad av vackra tropiska träd och växter, och över oss flyger åter dessa fantastiska Fairy terns, som dansande par uppe mot den blå himlen, för att i nästa ögonblick lekande kasta sig ner mellan trädgrenarna, alltid tätt intill varandra. Allt runt oss är vackert, luften ljum, fågelsång vi aldrig tidigare hört, nya spännande dofter... Graven ligger ca en halv kilometer längre ner, omgiven av blommande växter och träd. Runtomkring reser sig de gröna bergen och längst bort i en klyka mellan två berg kan vi skymta det blå havet.

För ett par månader sedan fattade det engelska parlamentet beslut om att låta bygga en flygplats på St Helena. Idag är ön en av de mest isolerade platserna på jorden, där den ligger mitt ute i Atlanten. Ön går endast att nå med båt och så har det alltid varit ända sedan de första människorna kom hit i början på 1500-talet. Från den tiden har ön varit en plats dit sjöfarare kommit och åkt på sin väg från Europa och vidare till Fjärran Östern. Än idag kan man känna av öns brokiga historia och man ser spåren av alla olika folkslag som som satt sin fot här, i de ansikten vi möter. När Suezkanalen öppnade 1869 ändrades allt i ett slag. Skeppen valde den kortare rutten genom Suez och Röda havet i stället för att runda Goda Hoppsudden, och från att ha besökts av ca 1500 skepp per år 1845 har det idag krympt till ett enda som kommer med någon regelbundenhet, nämligen RMS St Helena, postbåten, som går mellan Ascension, St Helena och Kapstaden. Inte ens kryssningsfartygen brukar lägga till här. Det kommer kanske några stycken per år. Ön har heller ingen mobiltelefonförbindelse idag. En flygplats kommer naturligtvis att över natt förändra allt på denna plats. Det är hisnande att besöka den här vackra ön med sina vänliga människor medan den ännu är orörd. Vi pratar med flera här om vilka känslor de har inför det som ska hända; blandade känslor men också övertygade om att det är en förändring som måste komma, om ön ska kunna överleva. Här, som på så många andra platser i världen, skulle annars de unga flytta för att få en framtid, medan de äldre skulle bli ensamma kvar. Så vill ingen ha det.

16 december 2011

Nu har vi varit ute i över en vecka och vi har kommit i det riktiga sjömansgunget. Man ska inte ropa hej men hittills har det gått över förväntan med att hålla sjösjukan stången. Bengt har inte haft några som helst problem, men jag hade ett kort anfall andra kvällen, som vi lyckades häva med hjälp av horisontalläge, gröna äpplen, postafen och lite bröd. Nästa morgon var det bra igen sånär som på lite yrsel, men det var nog mest efter medicinen. Sedan dess har vi båda klarat oss finemang och vi har fått många tips från mer sjövana resenärer än oss.

När vi står ute på däck och ser ut över det oändliga havet är det bara blått, blått , blått!  360 grader bara klarblått hav. Vi spejar efter liv, en fågel rör sig över vattenytan och försvinner, ensam så här långt ute på Atlanten.  På väg från Kap Verde till Ascension mötte vi en val. Vid sådana tillfällen rusar alla ut på däck med kameror och kikare. På långt avstånd kunde man se vattenpelaren som skummande yrde upp över havsytan, en gång...., två gånger.  Vi står kvar länge och hoppas att det ska komma en val till, närmare och mer synlig. Blicken vandrar ut över vattnet som rör sig i mjuka vågor och till slut tänker man på ingenting. Det är vilsamt och meditativt.  På morgnarna skräms flygfiskar upp av bogsvallet och tar sig en flygtur mellan dyningarna och försvinner lika snabbt som de kom upp. Ibland i en svärm men för det mesta en och en. De är små och vackert blåfärgade med vingar som påminer om en fjärlils. Svåra att fotografera för man ser dem inte i kameran. Men det går med ett långt tele, hög exponeringstid och en bra kamera som tar många bilder i ett svep. Man får stå där länge och spana över havsytan. Rätt som det är hör man ett svagt klickande ljud och så är de där. Då gäller det att trycka snabbt.

Sex dagar och bara hav. Det trodde vi skulle bli jobbigt och långsamt men tvärtom. Det är mysigt att låta sig vaggas fram över denna havsöken som Roland Svensson berättar om i sina radioprogram om Tristan da Cunha. Dagarna går fort. Båten är full av roliga människor som har mycket att berätta, som seglat på det här vattnet och som gjort andra långa resor till avlägsna mål i världen. En del har varit här förut, en del har förbindelse med befolkningen på Tristan da Cunha och några få har bott där längre och kortare tid. Varje dag föreläser marinbiologer, geologer, historiker om Atlanten och öarna vi besöker. Just nu följer vi en  spännande föreläsningsserie om Tristan da Cunha som hålls av en lärare som jobbat där i tre och ett halvt år. Det ska vi berätta mer om när vi kommer dit den 23 dec.

Den 12 december fyllde Susanne år, samma dag som vi passerade ekvatorn. Två lustfyllda händelser på samma dag! I hytten stod givetvis en flaska champagne och två glas när vi kom tillbaka från frukosten. Vi hämtade ett tredje glas och skålade med Torbjörn, som kikade in i vår hytt,  innan vi gick upp på bryggan för att kolla hur långt vi hade kvar till Kung Neptuns rike. På Lido hade personalen dukat upp till festlunch och ägnat några timmar till att smycka ut den med artistiskt skuren frukt, rena konstverken...

Sen blev alla kallade till soldäck där traditionen påbjuder ett utflippat spektakel för alla de som inte passerat ekvatorn till havs tidigare. Det blir en prövning för var och en som slutar med ett frivilligt eller ofrivilligt dopp i jaccuzzin och därmed är man certifierad passenger across the equator.

 

Firandet fortsatte givetvis på kvällen då alla skålade och sjöng "Happy birthday to you" för Susanne. Det var nästan fullmåne och tropiskt varmt, 26-27 grader. En härlig dag och en underbar kväll.

  

I förrgår såg vi land för första gången på sex dagar, när vi närmade oss ön Ascension tidigt på morgonen. 

Vi blev ilandsatta med zoodiacs, gummiribbåtar, och stod sedan och tittade på alla blackfish som simmade omkring i det kristallklara vattnet vid hamnen.

Ascension är precis som de andra öarna vi besöker, en vulkanö, och runt ön finns några fantastiska gyllene sandstränder, där sköldpaddor går upp och lägger sina ägg. På natten kan man se massor med små nykläckta sköldpaddsungar som försöker ta sig ner till vattnet i skydd av mörkret, och på dagarna är stranden alldeles perforerad av spåren från sköldpaddorna. Bengt åkte några extra vändor i zoodiaen för att filma med steadycammen på. Utan den är det omöjligt att få några stadiga bilder under den skakiga färden.

Här skulle vi nu ha delat upp oss i olika grupper beroende på vad vi ville men nu verkade ingenting funka. Det fanns bara en skruttig gammal buss och några Land Rovers, ena chauffören var helt försvunnen och ingen verkade veta nånting. Tills slut hamnade i alla fall Bengt och jag i den gamla skruttiga bussen som körde oss upp till en platå lite högre upp på den karga ön. Härifrån ringlade sig en smal krokig väg uppför berget som skiftade alltmer i grönt ju längre upp man såg, för att slutligen gömma sig i ett moln. Busschauffören förklarade att vi nu måste ta oss vidare uppför med hjälp av de två Land Rovers vi sett i hamnen, men i stället för att vänta på dem, började vi gå till fots. Efter så många dagars stillasittande kändes det befriande att få röra på sig och bli lite andfådd. Det enda problemet var att marken gungade så under fötterna att jag nästan hade svårt att hålla balansen, men vi tog oss i alla fall sakta uppför. Väl uppe strax under molnet, hade den karga vulkanön förvandlats till en frodig regnskog med nya dofter, alla möjliga träd och växter, och olika fåglar som vi mer hörde än såg.

Här njöt vi av växtligheten innan det åter var dags att ta oss ner till huvudstaden på Ascension, Jamestown, vilken bestod av några baracker varav en var affären, en var turistshopen, en var postkontoret och en var puben. Vi passade på att handla tvättmedel och schampo och lite annat och sen gick vi till puben. Utanför svajade allehanda flaggor i vinden och genom högtalarna ljöd amerikansk countrymusik.

Inne i puben som bestod av ett stort kalt rum med en julpyntad bardisk i ena hörnet, satt några barn och lekte på golvet medan de vuxna satt på barstolar runt disken. Vi köpte varsin öl och gick ut och satte oss under flaggorna och kände oss som om vi befann oss i någon liten håla mitt ute i amerikanska västern. Klockan två var det dags att samlas igen i hamnen för att åka tillbaka ut till fartyget som låg för ankar en bit ut i viken och en stund senare lämnade vi Ascension.

Det var strålande väder, soligt och varmt, och snart ropade någon att det fanns delfiner runt båten. Nästa alla sprang ut på nedersta däck och stod framme i stäven och filmade och plåtade delfinerna medan de lekte och hoppade runt den där bulben som sticker fram under vattnet i fören. Vattnet var kristallklart och vi kunde se alla delfinerna, både de som befann sig en bra bit under ytan och de som som rörde sig strax under och över vattenytan.

Så småningom började vågorna bli större och plötsligt kom en riktigt stor våg emot oss och Bengt fick springa allt han kunde för att sätta sig och kameran i säkerhet innan vattenmassorna sköljde in över däck!

Över oss seglade fåglar, både vackra tropiska fåglar som Botswain bird, eller Longtailed tropicbird, en smäcker alldeles vit fågel med en otroligt elegant lång stjärt, och vackra sjöfåglar, bl a en annan vit fågel som på engelska heter fairy tern, ett mycket passande namn. Den såg verkligen ut som en sagofågel, en fåglarnas fe, med pärlemorskimrande vit fjäderskrud som ljuset lyste igenom.

Vi var på väg mot St Helena som vi nu efter ytterligare två dagar ute till havs kan skymta borta vid horisonten och där vi ska lägga till ikväll vid 10-tiden...