16 december 2011

Nu har vi varit ute i över en vecka och vi har kommit i det riktiga sjömansgunget. Man ska inte ropa hej men hittills har det gått över förväntan med att hålla sjösjukan stången. Bengt har inte haft några som helst problem, men jag hade ett kort anfall andra kvällen, som vi lyckades häva med hjälp av horisontalläge, gröna äpplen, postafen och lite bröd. Nästa morgon var det bra igen sånär som på lite yrsel, men det var nog mest efter medicinen. Sedan dess har vi båda klarat oss finemang och vi har fått många tips från mer sjövana resenärer än oss.

När vi står ute på däck och ser ut över det oändliga havet är det bara blått, blått , blått!  360 grader bara klarblått hav. Vi spejar efter liv, en fågel rör sig över vattenytan och försvinner, ensam så här långt ute på Atlanten.  På väg från Kap Verde till Ascension mötte vi en val. Vid sådana tillfällen rusar alla ut på däck med kameror och kikare. På långt avstånd kunde man se vattenpelaren som skummande yrde upp över havsytan, en gång...., två gånger.  Vi står kvar länge och hoppas att det ska komma en val till, närmare och mer synlig. Blicken vandrar ut över vattnet som rör sig i mjuka vågor och till slut tänker man på ingenting. Det är vilsamt och meditativt.  På morgnarna skräms flygfiskar upp av bogsvallet och tar sig en flygtur mellan dyningarna och försvinner lika snabbt som de kom upp. Ibland i en svärm men för det mesta en och en. De är små och vackert blåfärgade med vingar som påminer om en fjärlils. Svåra att fotografera för man ser dem inte i kameran. Men det går med ett långt tele, hög exponeringstid och en bra kamera som tar många bilder i ett svep. Man får stå där länge och spana över havsytan. Rätt som det är hör man ett svagt klickande ljud och så är de där. Då gäller det att trycka snabbt.

Sex dagar och bara hav. Det trodde vi skulle bli jobbigt och långsamt men tvärtom. Det är mysigt att låta sig vaggas fram över denna havsöken som Roland Svensson berättar om i sina radioprogram om Tristan da Cunha. Dagarna går fort. Båten är full av roliga människor som har mycket att berätta, som seglat på det här vattnet och som gjort andra långa resor till avlägsna mål i världen. En del har varit här förut, en del har förbindelse med befolkningen på Tristan da Cunha och några få har bott där längre och kortare tid. Varje dag föreläser marinbiologer, geologer, historiker om Atlanten och öarna vi besöker. Just nu följer vi en  spännande föreläsningsserie om Tristan da Cunha som hålls av en lärare som jobbat där i tre och ett halvt år. Det ska vi berätta mer om när vi kommer dit den 23 dec.

Den 12 december fyllde Susanne år, samma dag som vi passerade ekvatorn. Två lustfyllda händelser på samma dag! I hytten stod givetvis en flaska champagne och två glas när vi kom tillbaka från frukosten. Vi hämtade ett tredje glas och skålade med Torbjörn, som kikade in i vår hytt,  innan vi gick upp på bryggan för att kolla hur långt vi hade kvar till Kung Neptuns rike. På Lido hade personalen dukat upp till festlunch och ägnat några timmar till att smycka ut den med artistiskt skuren frukt, rena konstverken...

Sen blev alla kallade till soldäck där traditionen påbjuder ett utflippat spektakel för alla de som inte passerat ekvatorn till havs tidigare. Det blir en prövning för var och en som slutar med ett frivilligt eller ofrivilligt dopp i jaccuzzin och därmed är man certifierad passenger across the equator.

 

Firandet fortsatte givetvis på kvällen då alla skålade och sjöng "Happy birthday to you" för Susanne. Det var nästan fullmåne och tropiskt varmt, 26-27 grader. En härlig dag och en underbar kväll.

  

I förrgår såg vi land för första gången på sex dagar, när vi närmade oss ön Ascension tidigt på morgonen. 

Vi blev ilandsatta med zoodiacs, gummiribbåtar, och stod sedan och tittade på alla blackfish som simmade omkring i det kristallklara vattnet vid hamnen.

Ascension är precis som de andra öarna vi besöker, en vulkanö, och runt ön finns några fantastiska gyllene sandstränder, där sköldpaddor går upp och lägger sina ägg. På natten kan man se massor med små nykläckta sköldpaddsungar som försöker ta sig ner till vattnet i skydd av mörkret, och på dagarna är stranden alldeles perforerad av spåren från sköldpaddorna. Bengt åkte några extra vändor i zoodiaen för att filma med steadycammen på. Utan den är det omöjligt att få några stadiga bilder under den skakiga färden.

Här skulle vi nu ha delat upp oss i olika grupper beroende på vad vi ville men nu verkade ingenting funka. Det fanns bara en skruttig gammal buss och några Land Rovers, ena chauffören var helt försvunnen och ingen verkade veta nånting. Tills slut hamnade i alla fall Bengt och jag i den gamla skruttiga bussen som körde oss upp till en platå lite högre upp på den karga ön. Härifrån ringlade sig en smal krokig väg uppför berget som skiftade alltmer i grönt ju längre upp man såg, för att slutligen gömma sig i ett moln. Busschauffören förklarade att vi nu måste ta oss vidare uppför med hjälp av de två Land Rovers vi sett i hamnen, men i stället för att vänta på dem, började vi gå till fots. Efter så många dagars stillasittande kändes det befriande att få röra på sig och bli lite andfådd. Det enda problemet var att marken gungade så under fötterna att jag nästan hade svårt att hålla balansen, men vi tog oss i alla fall sakta uppför. Väl uppe strax under molnet, hade den karga vulkanön förvandlats till en frodig regnskog med nya dofter, alla möjliga träd och växter, och olika fåglar som vi mer hörde än såg.

Här njöt vi av växtligheten innan det åter var dags att ta oss ner till huvudstaden på Ascension, Jamestown, vilken bestod av några baracker varav en var affären, en var turistshopen, en var postkontoret och en var puben. Vi passade på att handla tvättmedel och schampo och lite annat och sen gick vi till puben. Utanför svajade allehanda flaggor i vinden och genom högtalarna ljöd amerikansk countrymusik.

Inne i puben som bestod av ett stort kalt rum med en julpyntad bardisk i ena hörnet, satt några barn och lekte på golvet medan de vuxna satt på barstolar runt disken. Vi köpte varsin öl och gick ut och satte oss under flaggorna och kände oss som om vi befann oss i någon liten håla mitt ute i amerikanska västern. Klockan två var det dags att samlas igen i hamnen för att åka tillbaka ut till fartyget som låg för ankar en bit ut i viken och en stund senare lämnade vi Ascension.

Det var strålande väder, soligt och varmt, och snart ropade någon att det fanns delfiner runt båten. Nästa alla sprang ut på nedersta däck och stod framme i stäven och filmade och plåtade delfinerna medan de lekte och hoppade runt den där bulben som sticker fram under vattnet i fören. Vattnet var kristallklart och vi kunde se alla delfinerna, både de som befann sig en bra bit under ytan och de som som rörde sig strax under och över vattenytan.

Så småningom började vågorna bli större och plötsligt kom en riktigt stor våg emot oss och Bengt fick springa allt han kunde för att sätta sig och kameran i säkerhet innan vattenmassorna sköljde in över däck!

Över oss seglade fåglar, både vackra tropiska fåglar som Botswain bird, eller Longtailed tropicbird, en smäcker alldeles vit fågel med en otroligt elegant lång stjärt, och vackra sjöfåglar, bl a en annan vit fågel som på engelska heter fairy tern, ett mycket passande namn. Den såg verkligen ut som en sagofågel, en fåglarnas fe, med pärlemorskimrande vit fjäderskrud som ljuset lyste igenom.

Vi var på väg mot St Helena som vi nu efter ytterligare två dagar ute till havs kan skymta borta vid horisonten och där vi ska lägga till ikväll vid 10-tiden...