Inte kunde vi ana att man kan vara så upptagen med att bara sitta på en båt och åka över Atlanten...! Vi hade trott att vi skulle ha massor med tid och hinna ha långtråkigt, men ack vad vi bedrog oss! Men vi tar det från början...
Vi förflyttar oss tillbaka i tiden till den 7 december...
Det startade med välkomstdrink och genomgång av det allra viktigaste och medan vi sippade på våra glas så undrade åtminstone jag hur i all världen just våra väskor skulle hamna i vår hytt när vi inte hade märkt dem ordentligt. Men...
... de måste ha insett att de väskor som inte var märkta var just våra. Det här ska nu vara vårt hem de närmaste fem veckorna! Man kan inte klaga... bästa sjöutsikt med Atlantens böljor utanför fönstret, speglar ovanför sängen, room service, m m . Hytt 427...
I skymningen kastar vi loss, lämnar Praia, Kap Verdes huvudstad, och styr kosan mot nordväst till en annan Kap Verde-ö, Santo Antao. På kvällen satt vi med Torbjörn och snackade och frågade honom vilka av alternativen för morgondagen han tyckte att vi skulle välja, rundturen eller vandring i bergen. Han säger då att det finns ett tredje alternativ, nämligen att åka med båten till Mindelo på ön San Vincente där man skulle bunkra olja, mat och andra förnödenheter medan passagerarna knallade runt på Santo Antao. Vi skulle där få möjlighet att bli hembjudna till någon som "vi kände men aldrig hade träffat". Bengt såg ut som ett frågetecken men mina fantasier satte fart och jag visste inte om jag ens skulle våga hoppas, tro, tänka att det var så... I alla fall så valde vi att stanna kvar på båten och följa med till Mindelo...
Nästa morgon lämnade så gott som alla passagerare båten för att ta sig in till Santo Antao med zoodiacs, eftersom hamnen var under ombyggnad. Vi stannade kvar på båten...
och pratade med Torbjörn uppe på bryggan, dit dörren nästan alltid står öppen...
och följde med till Mindelo, San Vincente, där kapten elegant lotsade oss in i hamn.
Väl i hamn promenerade vi fyra, Torbjörn, expeditionsledaren Guy, Bengt och jag, upp till Alliance Francaise för att träffa Millie. Millie hade tidigare tidigare levt länge i Paris och var den som skulle föra oss till den som jag fantiserat om.
Vi knallade gatorna upp genom staden...
... tills vi slutligen stod framför huset...
Och gissa om det kändes overkligt att sedan sitta där i soffan bredvid en av våra absoluta favoriter...
... Cesaria Evora! Tänk att vi var hemma hos henne i hennes vardagsrum! Vi var lika överväldigade alla fyra! Hur många år har vi inte lyssnat till hennes underbara sånger från Kap Verde? Att nu möta henne hemma hos sig, bara så där, kändes faktiskt overkligt. Men hade det inte varit för Torbjörn så hade vi väl aldrig hamnat där. Är man sjökapten så är man. En sjökapten är en viktig person för människor på öar och har nyckeln till många dörrar.
På vägen tillbaka till hamnen gick vi in på marknaden i Mendelo och gick runt bland stånden som var överfyllda med allehanda frukter och grönsaker i alla färger och former.
Under tiden bunkrades dieselolja, mat och dryck på båten i hamnen. Det tog åtskilliga timmar längre än beräknat p g a att dieselslangarna var så smala och det behövdes fyllas på allt som bara gick. Vi ska ju färdas över halva jordklotet, korsa ekvatorn och fortsätta ner genom hela Atlanten till början på Sydpolen och sedan vidare till Patagonien i Sydamerika. Det blir inte precis tätt mellan tankställena...! Faktum är att vi faktiskt fortfarande inte riktigt vet hur vi ska få ihop all den soppa vi kommer att behöva för att ta oss ända fram. Men det lär vi återkomma till senare och det är kaptenens huvudbry...
Som sagt, åtskilligt försenade bar det av tillbaka till Santo Antao för att hämta upp övriga passagerare, som nu stod nere i hamnen i mörkret och väntade på oss. Det var en fantastisk kväll där vi lämnade San Vincente och Kap Verde i solnedgången för vår resa ut på det stora havet...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar