Dagarna som följde ute till havs, svävade vi på rosa moln
eller kanske vågor, i vår kollektiva förälskelse till St Helena. Solen sken,
havet var ganska stilla, vi njöt av underbar mat som av färsk tonfisk och andra
godingar, som våra kockar inhandlat från de lokala fiskarna på ön. Vad sägs om
lunch bestående av sashimi och sushi som skars och rullades inför våra ögon uppe
på däck, eller middag bestående av färsk hummer i alla möjliga tillrättningar?
Vi satt ute i solen och såg ut över havet och himlen,
alltmedan tropikfåglar och fairy terns byttes ut mot stormfåglar och
albatrosser.
En och annan delfin eller val simmade förbi och blåste ut
sin luft i en stråle av vattenbubblor som gnistrade i solen. Underbara dagar
men inte bara lata dagar.
Nu var nästa mål för resan Tristan da Cunha, den bebodda ö som är
den mest avlägset belägen i hela världen och där man aldrig kan vara säker på att
man kan komma i land. Nu började en ambitiös föreläsningsserie med våra
kunniga experter. Det handlade om djurliv både över och under vattenytan,
geologi och sociologi. Numera finns en liten hamn på ön men den kan bara
angöras i bra väder, annars häver havet för mycket och det är omöjligt att ta
sig iland ens med zodiaker. Hela ön är egentligen en vulkan som fortfarande är
aktiv. Den höjer sig mer än 2000 meter över havet. Högst upp på toppen finns en
krater med en liten sjö som är formad som ett hjärta. Orkar man ta sig dit upp,
(man måste gå tillsammans med en öbo eller guide), så har man i klart väder en
fantastisk vy ut över Atlanten och de närliggande öarna Nightingale och
Inaccessible. Fyra dagar är inplanerade på Tristan, delvis för att vi ska ha en
fair chans att komma iland.
Tidigt på morgonen den 23 december stod vi uppe på bryggan
och spejade efter den bekanta silhuetten som Roland målat och som blev ett
frimärke - den tårtformade ön med albatrossen i förgrund. På sjökortet såg vi hur
nära vi var, men ingen ö i sikte. Så småningom en svagt tecknad landremsa i
fjärran.
Det var disigt och ett moln låg tätt över ön och vi kunde
bara urskilja bebyggelsen med det fantasieggande namnet, Edinborough of the
seven seas. Vi ankrade så småningom utanför denna lilla by (får man nog kalla
den så trots det pampiga namnet), och våra Tristanguider hämtades ut i
zodiakerna.
Det blev en hastig rockad i schemat och vi lättade ankar
igen för att gå vidare till en av grannöarna, Nightingale, 20 km söder om
Tristan. På ön finns albatrosser som häckar, sälar och en stor population av
pingviner som kallas rockhoppers. Med guidernas vetskap om att det här kanske
skulle vara vår enda chans att ta oss iland på Nightingale, hade man beslutat
lägga om programmet.
Runt omkring oss på ditresan, som tog några timmar,
seglade stora vandringsalbatrosser tillsammans med mindre albatrosser och
stormfåglar, som bara finns på de här breddgraderna. Vi hängde vid relingen och
följde deras hisnande glidflygningar mellan vågorna, så nära vattnet att
vingspetsen nästan tuschade havsytan.
Vi ankrade upp utanför ön och tog oss iland med
zodiakerna. Ett kusligt, klagande brölande från sälarna hördes ut över vattnet
och blandades med dånet från de tunga dyningarna som slog in mot den bergiga
strandlinjen. Vi tog oss i land och möttes av hundratals rockhoppers som på
pingviners vis vaggade runt på bergshällen bland sälar och kutar, albatrosser
och andra fåglar.
Det stank av träck och hav men det gjorde ingenting när
man mötte dessa små pingviner med sina punkfrisyrer som vaggade runt våra
fötter. Det var svårt att hålla sig för skratt. Det kändes som om man mötte en
liten minibefolkning av något slag, otroligt roande att titta på.
Här ute har Tristanborna sina bodar och här vistas de för
fiske och jakt. Längre in på ön, efter en stadig vandring uppåt, och också i
ett plötsligt regn, kom vi fram till den plats där albatrosserna häckade.
Alldeles grå och duniga ungar satt tätt tryckta mot mammas bröst. Ibland
klapprade de med näbben när åskådarna blev för närgångna.
Efter en intensiv och uppleveslerik dag på Nightingale,
begav vi oss så åter mot Tristan, kastade ankar en bit utanför den lilla byn
Edinborough of the seven seas, och begav oss in till land i zodiakerna.
Det är svårt att förstå hur man kan bo på en så isolerad
och utsatt plats, men Tristanborna älskar sin ö. Det förstår man om man läser
vad Roland Svensson har skrivit om ön och dess befolkning. 1961 fick vulkanen
ett kraftigt utbrott och alla på ön tvingades lämna sina hem. Den nya kratern
uppstod alldeles intill bosättningarna och lava strömmade ut och förstörde
fiskfabriken och den strand som då användes för att landstiga på ön med hjälp
av s.k. longboats. I all hast tvingades människorna att bara ta med sig det
allra nödvändigaste och samlas på en annan strand för att därifrån ta sig till
den närmaste grannön, Nightingale. Vi fick träffa tre av männen som var med när
det hände och vi filmade deras berättelse.
Marken där fåren gick och betade hade plötsligt bara
sjunkit undan. Ett får hade följt med ner i kratern och när landmassan reste
sig igen fortsatte fåret att beta som om ingenting hade hänt, berättade de. Sen
kom röken och lavan, och då var det bara att ge sig av. Ingen visste om de
någonsin skulle kunna återvända och alla blev evakuerade till England där de
stannade i två år fram till 1963 då nästan hela befolkningen återvände. Ombord
på skeppet MS Bornholm, ett danskt fartyg som användes för återresan, fanns
Roland Svensson som i sju spännande radiodokumentärer och i direktsända
radioprogram berättade om öbornas återvändande och ankomst till ön efter två
år. På den här ön skulle vi nu stanna i fyra dagar.
Alla Tristanborna runt en longboat inför återresan
1963 till Tristan da Cunha från Southhampton.
Det finns inga hotell på Tristan da Cunha. Alldeles nytt
är att man fr o m nu kan få bo hemma hos en familj i s.k. homestays eller på
ett av de få gästhemmen. Det går att ta sig till Tristan ombord på någon av
fiskebåtarna som regelbundet går dit ifrån Kapstaden. De flesta av oss ombord
på Island Sky ville ta chansen att bo på ön och eftersom vädret tillät, blev
båten ganska tom den första kvällen, dan före doppardan. Flera av passagerarna
hade varit på ön tidigare och hade vänner där. Några hade med sig massor med
julklappar. Susanne och jag bodde på ett av gästhemmen tillsammans med Thomas
och Tobbe från Sverige, och Deborah och Peter från England, som skulle gifta
sig i en av de två kyrkorna på ön en andra gång för att bekräfta sin kärlek
till varandra.
Julaftonen firade vi ombord på Island Sky. Några svenskar
hade smugglat med sig ett antal burkar sill som blev väldigt populära bland
engelsmännen ombord. Nu satt vi där utan snaps men med ett stort antal
snapsvisor nerladdade från nätet. Vodka! kom någon på, och så fylldes de små
snapsglasen och hej tomtegubbar klingade ut i den subtropiska sommarnatten.
Vodkan ersattes så småningom av Ålborgs Dillakvavit som den svenske kocken
stoppat undan i kylskåpet. Julaftonen var räddad!
Morgonen därpå var det bara att pallra sig ur sängen i
ottan för att ta sig i land och klockan 8 sitta bänkade i den lilla
anglosaxiska kyrkan på Tristan där man höll morgonjulmässa. Kyrkan var
smockfull. För första gången någonsin i historien besöktes ön inte bara av ett
kryssningsfartyg, utan av två! På redden låg också ett tyskt fartyg som bara
skulle stanna några timmar och alla passagerarna verkade vara sugna på julmässa
den här tidiga morgonen. Tanken att filma en stämningsfull Tristanjuldagsmorgon
som jag förutsatt mig, var om intet.
Klockan fyra blev vi plötsligt avbrutna i vårt filmande
och fick snabbt ta oss ner till hamnen för att ta oss ut med den sista
zodiaken. Nu hade atlantvågorna börjat häva sig ordentligt.
När vi kom ut ur hamnbassängen hade vågorna växt sig
meterhöga och zodiaken krängde betänkligt. När vi kom fram till Island Sky var
vi ganska blöta men då återstod ändå det svåraste, att lägga till vid aktern
som lyftes och sänktes i den hävande sjön. Slutligen lyckades vi och
utrustningen ta oss ombord och vi var i säkerhet. Hur skulle det nu gå för de
som fortfarande var kvar på ön för att sova där över natten?
Vi vaknade tidigt på annandagsmorgonen av att båten
gungade betänkligt. Vågorna slog kraftigt mot skrovet på ett sätt som de inte
gjort tidigare, och jag undrade i mitt stilla sinne om vi överhuvudtaget skulle
kunna ta oss iland den här sista dagen. Just då ropade Hannah,
expeditionsledaren, ut i högtalarna att inga zodiaker kommer att gå in till ön
på morgonen. I stället gällde det att så fort som möjligt få ombord de
övernattande passagerarna innan sjön blev alltför grov. Bengt var ganska
besviken eftersom han hade gjort en deal med en av killarna på ön att bli
skjutsad runt i en Land Rover för att kunna ta de bilder han behövde. Vi fick
höra att man skulle avvakta något under dagen för att se om sjön skulle lägga
sig och vi åter skulle kunna ta oss iland. I väntan på det beskedet stod vi
lutandes över relingen för att se hur våra medpassagerare kämpade för att ta
sig ombord.
Det var ganska läskigt att se hur svallvågorna hävde
aktern upp och ner och i stort sett gjorde det omöjligt för zodiakerna att
lägga till intill båten. Det gällde att inte zodiaken hamnade under akterskeppet
när båten reste sig ur vattnet. Tack vare de skickliga zodiakförarna kom i alla
fall alla ombord till slut, och en stund senare förkunnade Torbjörn att vi var
tvungna att lämna Tristan en dag tidigare än beräknat p g a den tilltagande
sjögången. Med sorg i hjärtat lämnade vi Tristan och de gulliga öborna bakom
oss.
Vi visste att de hade planerat ännu en dag för oss med dans på kvällen,
men havet vill något annat. Vi väntade spänt på att kanske ändå få se Tristan
resa sig med hela sin silhuett ut ur molnen på väg söderut mot Sydgeorgien, och
slutligen när vi passerat öarna Nightingale och Inaccessible, kunde vi vagt
skönja Tristan med hela sin ståtliga höjd resa sig ur havet. Var det här den
enda och sista gången vi såg henne?
Framför oss låg nu de ”roaring fourties”, de ökända vattnen
söder om den 40:e breddgraden, och vi skulle minsann få känna på att de gjorde
skäl för namnet…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar